Idag är det ett år sedan den där magnifika, galet nerviga dagen i London. Ett år, helt vansinnigt hur fort tiden går!

Försök att bortse från det faktum att jag är osminkad och ser smått förjävlig ut och fokusera istället på vad ni ser över axeln på mig. That’s right – soool! Den värmer snoken, den smälter snöhelvetet – basically, we like it. Och det kvittras, det droppar, det slaskar och det är inte snorkallt längre! Jonathan, jag ser ljuset!

Jomen alltså, jag är ju här. Jag har bara väldigt ont i magen. Känner mig väldigt obloggig och osocial.

Plus att jag glömde mitt smink hos Carin i lördags. Så jag gömmer mig från omvärlden en liten stund.

I lördags kväll hade Carin 25-årsfest. Det såg lite ut så här.

Gissa vilka två som precis kommit hem från Filipinerna…

Oscarsgalan. För första gången sedan 2001 såg jag den inte live. Nej, jag låg istället dubbelvikt och kved eftersom helvetet som kallas magkatarr hade bestämt sig för att komma på besök igen. Oh yes. Och ungefär så har det fortsatt hela dagen. Klockan börjar närma sig 18 och nu börjar jag se ljuset i tunneln.

För att distrahera mig själv så kollade jag istället galan nu på eftermiddagen. Det var inte det lättaste att ducka resultaten i hela 9 timmar, men det är ju så mycket roligare med överraskningar.

Jämfört med förra årets gala (Hugh Jackman, kom tillbaka!) var årets gala en katastrof. Väldigt otajt och inte speciellt underhållande. Steve Martin och Alec Baldwin, alltså, jag vet inte, men jag drog inte ens på smilbanden. Inte en enda gång. Generellt så kändes de flesta presentationerna väldigt påtvingade och stela, som att alla låg under producentens piska, trist! Men det fanns en och annan positiv sak med.

1) Neil Patrick Harris intro. Sådärja. Musik, dans och driveri. Så ska det se ut.

2) Ben Stiller. Roligast på hela kvällen.

3) Klänningarna. I år hade nog alla lyckats tror jag. Maggie G och Rachel McAdams var härliga färgklickar och jag gillade även bl.a. Demi Moore och Vera Farmiga, det var inte direkt någon som misslyckades fatalt i år.

4) Sandra Bullock och hennes läppstift. Och hennes tal. Major tearjerker. Jajaja, jag vet att Meryl Streep borde ha vunnit, men jag är så glad för Sandy. Sedan måste tilläggas att Sandy härom dagen även vann en Razzie, vilket gör henne smått historisk iom att det är första gången en skådespelerska vinner en Oscar och en Razzie samma år. Man måste ju älska henne för att hon faktiskt dök upp och tog emot priset.

5) The Hurt Locker och Kathryn Bigelow. Det är så härligt att kunna säga “rätt film vann”. Sedan är det lite extra kul att det för första gången blev en kvinnlig vinnare i kategorin Bästa Regi.

Världens polispådrag nere vid Tallinkfärjan i Frihamnen nu på morgonen. Jag anar blåstester för hela slanten.

Farbror Blå (i gula västar) har även gett lite extra kärlek och uppmärksamhet till en mörk skåpbil. Hmmm…

Ett glas champagne på NK’s champagnebar som belöning för månaders hårt arbete. Visningen var kanonbra, me so happy.

Ikväll blir det födelsedagsfest hos Carin, champagne känns som en bra grund för det.

Jag älskar det här bordet/kofferten. Snubblade över den på en nyöppnad möbelbutik i Orminge Centrum och blev bara rakt upp och ner kär. Lagom kitshig, lagom vintage. 1600 pix. Tyvärr får jag nog tråna på avstånd, de där stålarna hamnar i spargrisen inför New York.

Det har sina fördelar att jobba ute “på landet”. En av dem är att man kan få närkontakt med livs levande Bambi när man åker hem från jobbet. Dessa fina gossedjur sprang framför bilen en bit på den lilla vägen innan de vek av och när vi tvärnitade för att jag skulle få fota stannade de och spanade nyfiket. Alla känner apan, apan känner ingen? Eller var det tvärtom?

Att man kan bli så lycklig av dans, det är ju bara så flott! Claudia Galli är det bästa som hänt Let’s Dance sedan Laila Bagge, kan det vara en slump att vad de har gemensamt är Tobias Wallin? Ge dem glasskon direkt bara, den här tävlingen är över.

Och just. Bollywood is da shit.

Idag är jag glad. Och lite stolt. Jag har kommit en bit på väg till att faktiskt klara av det där stora som jag kämpat mot så många år. Att nå mitt mål är den här gången ingen omöjlighet utan det flyter på rätt naturligt. Inte med det sagt att det är lätt. Men det är inte omöjligt. Jag kan det för att jag har bestämt mig. Och för att jag har kontroll över mitt liv. Det är jag som bestämmer hur mitt liv ska utspela sig, ingen annan.

Igår när jag kom hem från jobbet möttes jag av denna syn, pappa ligger verkligen inte på latsidan när han är på besök! Snart är hela hallen vit, vilket känns superbra! Den gröna färgen blev inte riktigt bra på strukturtapet, det såg rätt billigt ut. Så vitt vitt vitt får det bli! Kanske man faktiskt ska försöka få upp något på väggen med?

Ser den inte ut lite som en optisk illusion, min hall? Jag blir alldeles snurrig.

Imorse var det premiär för mina (otroligt skitiga) Ray-Bans i vårsolen. Sweeeet.

Ponera att jag skulle starta en enskild firma, vad skulle jag då döpa mitt lilla företag till? Briljanta idéer accepteras tacksamt.

Jag tycker det är lite kul att Sofi Fahrman har pluggat Sofis Mode i “Elsas Mode”. Den här boken är verkligen ett enda konstant namedroppande från pärm till pärm.

Sedan tycker jag att Sofi är en väldigt modig kvinna som visar baklår på omslaget. Baklår och Louboutin, en oslagbar kombo.