Vaknade klockan åtta i morse. Nu är klockan halv två och jag har äntligen kommit upp och duschat. Fina Emma är på väg hit med frukost och jag kände väl att jag åtminstone kunde lukta gott om hon tar sig ända ut i skogen med mat.
Ångestbubblan på morgonen är en envis rackare. Silver har hunnit sova ett par vändor, tvätta hela sig (och mig) samt skrämt ihjäl en geting som på något mystiskt sätt tagit sig in i sovrummet. Under tiden har jag varit lite ledsen, stirrat i taket, läst lite bloggar, plöjt twitter, instagram och path. En vanlig morgon numera med andra ord.
Ikväll skulle jag åkt till Amsterdam egentligen. Mött upp Tristan (ni vet, han från New York) och bara hängt några dagar. Men det kommer inte bli av. Det funkar liksom inte att resa just nu. Jag kan ju för sjuttsingen inte ens ta mig ur sängen. Synd, men så kan det gå. Som tur är kommer Tristan hit och hälsar på nästa vecka så jag missar åtminstone inte honom.
Se, nu kom solen med! Kanske kan det bli en liten brunch på balkongen?
Kärleken som strömmat emot mig den här senaste månaden. Den är obeskrivlig. Alla ni underbara människor som hört av sig och bryr sig och frågar hur jag mår och köper mat till mig och kommer och hälsar på mig och köper ponnysar och håller mig i handen på tunnelbanan. Som skickar sms och kommenterar och mejlar och tänker på mig. Ni har hållit mig på rätt köl. Ni har hjälpt till mer än ni vet. Det är ni som håller mig ovanför ytan.
Och så kommer en kommentar från Emma om att jag är Veckans blogg på Tillvaron.se. Och motiveringen fick mig att börja gråta. Det värmer något otroligt att ni tänker så gott om mig. Och kärleksboosten är total.
Denna veckas bloggrekommendation är en blogg skriven av en person som verkligen låter läsaren följa med i hennes verkliga liv. Vi får följa med på allt från galna upptåg och twitterfester till djupa tankar och starka känslor med härligt glada bilder och mysiga hemgjorda filmer. Detta är en otroligt välskriven blogg som är ett måste för dig som vill ha en bra blandning i blogglistan. Dessutom har hon en helt underbar sammanställning av filmtips och en grym new York-guide att grotta ner sig i.
Veckans blogg är LaLinda.se och skrivs av Linda som bor i Stockholm. Linda skriver äkta och känslofyllt och efter ett tag med den här bloggen kommer det kännas som du fått en ny kompis, så varmt välkommen känner du dig. Så in och läs och dela med er av all bloggkärlek.
Tack snälla alla ni på Tillvaron.se, ni lyckades med något som inte är helt lätt these days, ni satte ett äkta stort leende på mina läppar.
Jag sitter och läser gamla blogginlägg från sist jag var sjuk. Det är läskigt och ganska vidrigt hur mycket jag åter igen känner igen mig i texterna. I tankarna av att inte se någon ljusning, av att vilja veta när och hur det kommer att bli bra igen. Av att så gärna vilja känna entusiasm och glädje att jag tvingar fram det eller fejkar det vilket ger en än värre baksmälla och ångest över att man inte längre vet vad som är på riktigt.
Herregud. Insiktskäftsmällen den meningen precis gav. Vad är äkta och vad är bara påklistrat och framstressat? Jag vet inte längre. För det är otroligt få ögonblick som känns hela vägen in. Jag hade en litenliten stund igår då jag kände mig glad på riktigt. Lätt på något sätt, som att jag blivit av med några av de där sandpåsarna som tyngt i bröstet. Men nu är de tillbaka igen. Bergochdalbanekänslorna från helvetet.
På måndag ska jag börja jobba halvtid igen. Så kom igen nu kroppen. We are on a deadline.
Idag är en bra dag. Ingen ångestattack, ingen gråt. Jag är nästan till och med glad. Och nu menar jag inte sådär glad som man kan vara över något någon säger eller något som händer. Utan genuint glad där inne. Jag tog mig till min läkartid på vårdcentralen utan större problem, promenerade till och med dit. Dog inte i väntrummet.
Läkaren ökade dosen på min antidepressiva medicin och nästa vecka ska jag börja jobba halvtid igen. Jag är exalterad och livrädd på samma gång. Men rutiner är nog bra.
Och vet ni vad jag gör just nu? Sitter alldeles ensam på ett café. Med iPaden och musik i lurarna som någon slags sköld från omvärlden, men ändå. Dricker kaffe och bloggar och twittrar och sånt. Man skulle ju nästan kunna tro att jag är normal.
Nu är det ett bra tag sedan jag gick hos psykolog. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på åren (första tecknet på att man börjar bli gammal?) men jag skulle tro att det var runt 2007-2008-rycket. Det var i Vällingby, så mycket minns jag. Och att vi pratade mycket om mitt ex. Så mycket att jag tror att det var därför hon blev trött på mig, min psykolog. Jag fick inte fortsätta leka med henne i alla fall. Något om att jag var för frisk. Men tji fick hon.
Nåväl, nu har jag fått en ny hjärnskrynklare att trötta ut. Men i ärlighetens nämn var det nog han som tröttade ut mig mest idag. Cheezus så han lyckades gräva på 45 minuter. Allt från mina föräldrars skilsmässa till andra trassliga familjerelationer till svek och gråt och ond bråd död. Och så ångesten så klart. Ångesten är icke att förglömma.
Han överraskade dock mig. Och det är något mycket positivt. Ni förstår, jag är något av en tänkare. Jag har nog vridit och vänt ut och in på varenda en av mina tankar och känslor ungefär femtielva varv så att hitta någon som direkt ställer rätt frågor på rätt ställe, sådant blir jag imponerad av. Någon som direkt satte mig på plats och fick mig att utmana mina egna tankemönster.
När jag gick därifrån var jag helt emotionellt slutkörd. Inte för att jag gråtit eller för att jag var ledsen, utan bara slutkörd efter att ha dragit en snabbgenomgång av de mest fuckade relationerna i mitt liv hittills på under en timme. And there’s more where that came from.
Det här kommer bli bra. Inte lätt. Men givande. Det känner jag på mig. Nu är det dags för själen att växa lite till.
Min dag. Ja hörrni. Det börjar liksom bli lite tradigt att berätta om mina dagar. För även om de blir liiitelite bättre, så lite att man nästan inte märker det, så kantas de fortfarande av lite för mycket tråkigheter för att det ska vara kul att läsa om varje dag.
Självklart fick jag en ångestattack i duschen, som förutsett. Den var inte så farlig under själva duschandet, mest bara hyperventilerande, men när jag väl kom ut så tog den full kraft. Så det var tillbaka i sängen en stund till. Lite lugnande och sedan tog jag mig iväg till vårdcentralen. Spänd som en pilbåge hela vägen, ända in till psykologen (skriver ett separat inlägg om psykologbesöket, behöver smälta det lite till först). Och väntrum, dessa små helveten som är väntrum.
Efter besöket hos psykologen åkte jag in till stan, stöttad av musik i lurarna. Fantastiskt hur denna lilla avskärmning från omvärlden verkligen kan vara en räddare i nöden ibland. Mötte upp med Jenny och fikade lite för att sedan åka raka vägen hem igen. Men ändå skönt att komma ut lite efter att ha suttit inne hela helgen. Sedan dess har jag suttit parkerad i soffan, pratat med mamma lite och spelat diverse små distraherande spel på paddan.
Lite samma stirriga blick som Silver sportar kör även jag. Fast allt blir ju bättre på en katt.
Om tre och en halv timme ska jag vara hos min psykolog för vårt första möte. Hela jag skakar redan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag ska bryta ihop. Kanske för att jag inte ska bryta ihop. Kanske för att, till skillnad från när jag var sjuk förra gången, så känns det nu lite läskigt att öppna sig helt och hållet för en främling. Speciellt när jag är så beroende av att han ska kunna hjälpa mig.
Jag har inte duschat än. Jag är rädd för att gå in i duschen för att det numera verkar obligatoriskt för ångestattackerna att infinna sig just då. Vilket också betyder att jag det inte tar de vanliga 10 minuterna att duscha utan snarare en halvtimme. Plus en halvtimme till för återhämtning. Som en vän sa, man bygger upp ångest genom att oroa sig för nästa ångestattack. Sjukt.
Inplanerade ångestattacker, det känns ju helt bisarrt. Vi börjar med frukost istället.
Det kan vara så att jag kanske måste till Helsingfors i höst och titta på den här. Det är ju trots allt 15 år sedan jag såg Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm (tre gånger). Så länge kan jag ju roa mig med att lära mig den engelska versionen och hoppas på att den sätts upp på Broadway…
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
